Internationella affärsförbindelser innan mobilens och internets tidsålder

Sitter och läser företagshandlingar från 1900-talets första två decennier. Vilka problem det var att kontakta varandra och fatta snabba och för företag avgörande beslut på goda grunder med människor boende på olika orter eller till och med i olika länder. Två citat ur samma brev från en VD på en ort i Värmland 1916 belyser detta solklart:

”Åberopande dagens telefonsamtal ber jag få meddela att jag samtidigt härmed tillskrivit Arrhenius i enlighet med närslutande kopia. Vore tacksam om du imorgon efter sedan han har fått mitt brev ville telefonledes tala med honom om saken och söka ordna det så att ni två enas om att acceptera Kraftbolagets villkor eftersom ingen annan utväg finnes och att du benäget åtager dig eller tillråder Arrhenius att söka få mig omvänd.”

Så långt kommunikationen inom Sverige. När det gäller att via översättningar och telegram få klarhet i franska aktieägare och finansiärers synpunkter blir det svårare och senare i samma brev står det:

”Fröken Calais översättning av dessa båda franska telegram är följande: Presidenten för SEMF accepterar att utföra förslagen enligt edra brev 23 och 28 dec. Vi anskaffa icke pengar. Vi avstå från laglig rätt  enligt kontrakt mellan SEMF och HES. På stamaktierna. Acceptera alla aktier lika rätt. Ni kunna kontrahera lån för 4 år som kan konverteras inom 3 år. Acceptera att giva bankiren vesäntligt företräde utan risk men högre kurs än 1000 kronor till fullo berättigat. För säkerhets skull vore kanske bäst att låta Öhman se dessa telegram och säga sin mening om huruvida vår översättning är riktig och vore jag synnerligen tacksam om Du godhetsfullt ville hava besvär med detta eller på annat betryggande sätt skaffa visshet om innebörden i telegrammen.”

Detta från ett företag som står på konkursens rand och behöver agera blixtsnabbt. Ja, det var inte lätt att vara VD 1916 och glad är jag åt att jag har både mobil och internet trots allt. Allt var liksom inte bättre förr…

Lancashiresmide – en utdöd kunskap?

Min kompis Per Zachrisson, på Svensk Byggtradition, har dragit igång ett projekt för att försöka återuppta kunskapen att färska järn med lancashiremetoden och jag har haft nöjet att få delta i förstudien. Lancashiresmide var en metod för att färska det spröda tackjärn, som erhölls i masugnarnas processer, till smidbart järn. Metoden infördes i Sverige under 1830-talet av Gustaf Ekman. Efter Gustaf Ekmans förbättringar blev lancashireprocessen snabbt den dominerade processen i Sverige och kom att ersätta tysk- och vallonsmidet.

Jag och Per har en vana att ses då och då med en flaska vin och en stor datorskärm för att hjälpas åt att renskriva handskrifter från 1800-talet om hur hantverket skulle utföras, sånt gör vi på helger när vi inte har annat för oss. Men trots massor av skriftligt material så är det inte alltid så lätt att omsätta beskrivningarna i praktiken. Eller vad sägs till exempel om formuleringar som:

”En annan sanning, som många gånger av erfarenhet är bekräftad är den att det nu ofta omtalade olika järnoxidulrika slaggerna, färska tackjärnet på alldeles olika sätt, i det att den järnoxidulrikaste slaggen, som vi kunna, och som håller under 12 % kiselsyra, uti vilken således järnoxidulen håller med än tre gånger så mycket syre, som kiselsyran färskar tar järnet till stål, då däremot den färskslagg, som ligger mellan silikabiferrasus och silikasferrasus färskar tackjärnet till ett ytterst mjukt och silikumhaltigt stångjärn. De slagger som ligga däremellan, nämligen silikatasbiferrasus och triferrasus giver ett fast och tungt stångjärn.”

Per har efterlyst – och efterlyser fortfarande – lancashiresmeder i livet men dessa är det inte gott om. Vi har också ägnat oss åt att mäta upp härdar, analysera material, undersöka tillgången på material – vi behöver till exempel vällugnsslagg och träkolstackjärn från 1800-talets slut ifall någon vet var det finns gott om detta. Sedan har vi varit i Karmansbo för att känna på hantverket på riktigt, där är också bilderna ovan tagna. Första gången lyckades vi inte ens smälta tackjärnet och andra gången förbrände vi det mesta. Senaste försöket fick vi dock fram något som i alla fall visar att vi är på rätt spår (se översta bilden), men självklart är vi ännu långt ifrån att förstå hur hantverket gick till. På översta bilden syns deltagarna denna senaste gång: Bosse Möörk, mig själv, Mats Eriksson och Olle Lindkvist från Trångsfors smedja. Imorgon är det dags igen, då är vi åter på plats i Karmansbo med ett glatt gäng för att försöka.

Läs även andra bloggares åsikter om Lancashire, bergsbruk, färskning, industrihistoria, järn- och stålindustri, teknikhistoria

Götavarvet – Cityvarvet – Damen Shiprepear

Onsdagen den 24/4 2013 var jag med och arrangerade och genomförde ett studiebesök på cityvarvet i Göteborg genom föreningen Industrihistoria i Väst. Uppslutningen var god och trots det dåliga vädret var vi 26 stycken som kom till studiebesöket.

Cityvarvet hette från början Götaverken och det korrekta namnet idag är Damen Shiprepair Götaverken. Man är idag en del av en större grupp med 18 reparationsvarv runt om i världen. I Göteborg görs 80 % av varvets reparationer på svenska båtar.

Vi blev på plats guidade av Viola Vergouwe, kommunikatör och Dennis Hadarp, dockmaster. Dennis började sin bana på Eriksbergsvarvet. När det lade ner gick hälften av personalen likt honom hitt till dåvarande Götaverken medan resten av personalen gick till Arendalsvarvet. Med på studiebesöket hade vi också Eskil Mare som arbetat på varv i Göteborg sedan 1945 men nu är pensionär.

Götaverken har 135 anställda. Här finns idag två flytdockor. Den stora är från Eriksberg och byggdes 1961. Den kan lyfta 25 000 ton och är 254 meter lång och 34,7 meter invändigt. Den mindre dockan är från Holland men är också den byggd på 1960-talet. Den lilla dockan kan lyfta 8500 ton. På varvet görs idag reparationsarbeten och vissa legoarbeten. Man har även stadigt folk på Ringhals. I den stora dockan låg denna dag Stena Jutlandica för lagning och den började, efter elva dagars totalrenovering i dockan, bli färdig för att lämna varvet. När en båt som Stena kommer in och ska totalrenoveras så arbetar man dygnet runt. Idag har man sådana gånger mycket inhyrd och utländsk arbetskraft.

När en förfrågan kommer in är det mycket planering innan en eventuell reparation kommer igång. Både tidsmässig och praktisk planering. Det gäller att förbereda båtens placering i dockan exakt. Man får ritningar på båten och utifrån de reparationer som ska göras bestäms om båten ska gå in med aktern eller fören först. Det bestäms var alla kölblock ska stå och om de ska monteras fast eller inte. Man bestämmer också om dockan måste ha en viss lutning när båten kör in eller inte. Utifrån detta avgörs också vilka av dockans tankar som ska fyllas med vatten först. Dockan sänks ner genom att dess många tankar fylls med vatten. När dockan sedan ska höjas och båten är rätt placerad så pumpas vattnet ut ur tankarna med pumpar och flytdockan lyfter sig. Den stora dockan sänks på en timme och den lilla på 30 min. De tar en till två timmar att lyfta.

Efter runtvandringen tog vi oss till en restaurang i närheten för att värma oss med kaffe och lyssna på Eskils historiska resume. Redan 1840 muddrades hamnen och lera lades upp där varven är idag. Keiller köpte ett område i det som kallades Lundbyvassen men som idag oftast benämns som Lindholmen och Lundbystrand. Gatan där Cityvarvet ligger idag heter pumpgatan för att här låg pumparna som hela tiden var igång för att torrlägga Lundbyvassen. När Götaverken slutligen formerades, Eskil Mare räknar 1916 som varvets egentliga startår, så tog det bara 17 år innan man var världsledande inom sitt gebit. Ett ganska imponerande resultat och Götaverken var då ett väldigt framsynt varv. Man förstod bland annat tidigt att dieseldrift var på frammarsch och byggde båtar därefter.

Förr i tiden var de flesta som arbetade på varvet mer eller mindre döva. Slagen av hammare mot plåt förstörde hörseln och nitarna levde farligast. När det kom direktiv om hörselskydd var det ett stort motstånd bland arbetarna, trots att de märkte att de blev döva.

Lindholmens varv var alltid bara ett varv. Eriksbergs mekaniska verkstad var en mekanisk verkstad där det byggdes såväl båtar som broar och mindre mekaniska detaljer. Götaverken var däremot det mest diversifierade av alla varven. Man tillverkade utöver båtar mycket andra saker som motorer, flygplan och turbiner. Första motorn levererades 1939 precis innan kriget och senare byggde man turbiner på licens från Stal-Laval. Detta var ett sätt att balansera reparationsverksamheten med nybyggande, både ekonomiskt och praktiskt. Det var också ett bättre sätt att balansera upp- och nedgångar i efterfrågan på olika produkter.

1968 sjösattes det sista fartyget här. Maskinverkstaden var fullproppad med jobb och man fick licensera ut jobb till exempelvis Japan. Men Eskil Mare betonar att från och till har varven alltid krisat. Det var bara enstaka år som det verkligen gick bra. När den stora krisen kom tog Staten över Götaverken. Kockum låg då steget före och hade börjat utveckla tänket med t.ex. standardisering och långa serier i båttillverkningen. När oljekrisen kom var tankbåtarna körda. Man insåg detta nästan bara över en dag. Off-shore-sidan var dock väldigt spännande att få vara med och bygga upp påpekar Eskil. Och verksamheten är inte utdöd i Göteborg betonar han. Människor som anställdes på Götaverken på 60- och 70-talet sitter idag på andra stora Göteborgsbaserade företag och arbetar fortfarande med spetskompetens inom fältet, tex på företag som GVA Consultance.

Läs även andra bloggares åsikter om Götaverken, Eriksbergsvarvet, Lindholmen, Eriksberg, Arendal, Lundbyvass, Varvsindustri, industrihistoria, sjöfartshistoria, Industrihistoria i Väst

Jonsered – sjuvåningshus mitt i riksintresset?

Egentligen tänkte jag berätta om några av höstens projekt, som gjort att jag inte haft tid att skriva på bloggen: lancashiresmide, industriarvskonferensen i Norrköping eller besök på Yxfabriken Wetterlings. Istället dök den här brandfacklan upp på hemmaplan – det planeras för högvåningshus inne på jonsereds fabriker. Jonsered är utpekat som riksintresse för kulturmiljövården med följande motivering: ”Industrimiljö av brukskaraktär vid ett vattendrag och järnväg, utformad under 1800-talet och det tidiga 1900-talet i filantropisk anda, med välbevarad industri-, bostads- och institutionsbebyggelse uppförd enligt fast plan till ett mönstersamhälle av brittisk modell.”

Nu har Jonsereds fabriker delvis fått en ny ägare och delas nu mellan Hantverksfastigheter AB, JM och Partille kommun. Tillsammans har man nu planer på 350-380 bostäder i Jonsered som i dagsläget innehåller 400 st. Bland annat höghus inne på fabriksområdet och längs med ån.

Protestgrupp har bildats och protestlista med namn inlämnats. Det är bara att hålla andan och hoppas att riksintresset och de lagar som finns sätter stopp för tokigheterna. För om man får bygga ett höghus inne på riksintresset Jonsereds fabriker – det förstår ni alla som varit där – så kan vi väl lika gärna skrota riksintressen som skydd, jag menar vad är då meningen?

Följ ärendet och protestgruppen här:

https://sites.google.com/site/namninsamlingjonsered/

Och följ diskussionerna och visa ditt stöd här:

https://www.facebook.com/groups/296031170415317/?fref=ts

Läs även andra bloggares åsikter om Jonsered, industriarv, fabriksmiljö, brukssamhälle, kulturhistoria, riksintresse, industrihistoria

Höstseminarium i Mölndal – Omvandling av industriella stadsnära miljöer

Äntligen ror vi projektet i hamn, finansiering säkrad tack vare vårt enträgna arbete och flera generösa instanser! Mölndals Hembygdsförening och Nätverket för en demokratisk inflytande i planprocessen av Papyrusområdet kommer att genomföra två idéseminarier under hösten som skall kunna inspirera och lämna erfarenheter inför den förestående planeringen av Forsåkersområdet. Temat är omvandling av industriella stadsnära miljöer med kulturhistoriskt intresse.

Meningen är att intresserand allmänhet och tjänstemän ska kunna inspireras av hur man arbetat på andra platser i landet. Seminarierna hålls i Kulturhallen i Mölndals kvarnby (Götaforsliden 17) och kommer att äga rum onsdagen 26 september och onsdagen 3 oktober 18.00 – 21.00. Seminarierna är kostnadsfria. Kom och lyssna på våra intressanta föreläsare och var med och diskutera! Alla som är intresserade är välkomna!

Onsdag 26/9

18:00-18:15 Industrihistoriska miljöer i nya skepnader – en bildkavalkad, Ida Wedin, industrihistoriker

18:15-19:30 Omvandling och ny användning av industribyggnader i Västerås, Carl-Magnus Gagge, Länsmuseichef Västmanlands Länsmuseum.
Med bilder och efterföljande diskussion.

Onsdag 3/10
18:00 – 19:30 Borås såg framtiden i förfallet, Fredrik Hjelm, stadsantikvarie Borås stad,
Med bilder

19:30 – 20:30 Vad kan man göra med ett Vattentorn? Pål Dunér, arkitekt på Vattentornet Dunér arkitektbyrå,
Med bilder

20:30-21:00 Avslutande diskussion

I Västerås huserar Länsmuseet numer i Aseas gamla lokaler mitt i centrum.

(Bilden är lånad från Västmanlands Länsmuseum)

 

 

Arkitekt Paul Dunér ger oss nya perspektiv på omvandling av industriella byggnader på temat ”Vad kan man göra av ett vattentorn?” Bilden är lånad från : http://duner.it/

 
I Borås har industrins historia satt spår mitt i centrala staden. Här med exemplet Simonsland som nu är under omvandling. Bilden är lånad från http://www.simonsland.se/

Konferens för alla industrinördar!

Den 11-12 oktober 2012 genomförs konferensen ”Industrisamhällets kulturarv i praktik och  forskning – nuläge och framtid” på Arbetets museum i Norrköping.

Målet är att analysera det nuvarande läget inom industriarvsfältet med avseende på kulturmiljövård, näringsliv, utbildning och forskning. Vilken status har industriarvsfrågorna idag? Hur har vi kommit hit och varför? Och – vilka är de möjliga och önskvärda framtiderna?

Konferensen, som kommer att samla ledande aktörer inom industriarvets bevarande, vård och tolkning, arrangeras gemensamt av Arbetets museum, Arbetslivsmuseernas Samarbetsråd, Industrihistoriskt forum, KTH och Svenska industriminnesföreningen. Konferensen genomförs med finansiellt stöd från Riksantikvarieämbetets FoU-anslag.

Program och anmälningsblankett kan hämtas på

http://www.arbetsam.com/aktuellt/news/news2012/11-12okt.pdf

Sista anmälningsdag är den 26 september 2012, men dröj inte med Din anmälan. Platserna kommer snabbt att ta slut, och sprid detta till alla du vet som kan vara intresserade!

För eventuella frågor kontakta Lovisa Almborg på ArbetSam.

Sprid gärna ordet om denna konferens vidare!

Organisationskommittén
Anders Houltz
Dag Avango
Eva Dahlström Rittsél
Ida Wedin
Jan af Geijerstam
Lovisa Almborg
Torsten Nilsson

 Läs även andra bloggares åsikter om industriarv, industrihistoria, kulturarv, Norrköping, teknikhistoria, industrisamhället

Väg 190 mellan Göteborg och Nossebro

Idag var vi sugna på en söndagsutflykt. Fattiga riddare med lönnsirap och lite kaffe packades ner (och jag undrade igen om vi är de enda icke-pensionärerna som gör sånt här…). Efter lite funderande slog vi in på väg 190 mot Nossebro. Här finns fyra arbetslivsmuseer längs vägen och i Nossebro lär det ju vara retro på alla vis. Vi hann inte hela vägen till Nossebro för det blev ju en del avkrokar och på något sätt lyckades vi missa Stora Mellbys mekaniska verkstad trots skyltar. Kanske för att det var stängt.

Första stoppet blev Anten, där Anten-Gräfsnäs-Järnväg börjar. Söndageftermiddag är ju dålig tajming och säsongen har inte börjat ännu men vi fick ialla fall titta på välskötta hus och vagnar, två läckra lok och så fika framför stationshuset.

 

Sedan körde vi vidare mot Nossebro och såg några holkkvarnar utan vingar, och sen tillslut en finfin holkkvarn med vingar.
Längre kom vi inte utan här vände vägen hemåt över en snedsväng mot Älvängen. Fin väg! Vår förhoppning om lite loppisskyltar slog inte in men sen var det iaf skönt att komma hem och baka pizza. Och snart sova…